* cause I know, that nothing last forever
jag måste bara berätta om min helt sjuka mardröm jag hade inatt! har aldrig vaknat upp mer panikslagen & mer ångestfylld än inatt. usch. nåväl, här är drömmen, i detalj, för er som orkar läsa:
det hela börjar med att jag, amanda, fanny & heidi sitter i en stor skola, som nog ska föreställa furuheds i mitt undermedvetna. vi sitter i något som liknar en stor hall, det är bara ett enda stort rum, fyllt med bänkar & olika bord. vi sitter och pratar och sådär, då plöstligt anniken kommer in i skolan med en pistol. hon börjar skjuta, men bara i taket & såklart drabbas folk av panik och börjar rusa runt i detta stora rum, för att försöka hitta ett gömställe. vi tjejer rusar runt & hittar egentligen inget bra ställe, men då kommer pär och viskar "kom gumman, jag vet en perfekt plats vi ska springa till" och jag följer med honom istället. vi springer genom omklädningsrum, en gympasal och slutligen kommer vi fram till nåt som ser ut som ett dagis, men det är fortfarande i samma byggnad som det stora rummet. eftersom det är fullt med leksaker och olika kuddar hittar vi lätt ett gömställe och där ligger vi ihopkurade ett bra tag.
jag hör hela tiden pistolskott & när det sista skottet har avlossats pustar jag ut. "vi klarade oss!" utbrister jag till pär, men när vi ska börja gå därifrån kommer jennifer wiklund med ett vapen gåendes mot oss. hon ser totalt galen ut, håret står åt alla håll och hon riktar hela tiden pistolen mot mig. "men jennifer, vad håller du på med? skjut inte, snälla jennifer, vi är ju vänner!" försöker jag men hon skjuter mot mig ändå. i försök att skydda mig håller jag upp händerna för kroppen och när hon skjutit minns jag att jag ser ner på mina händer & upptäcker två skotthål i vardera händer. jag tittar ner på magen och tappar andan, jag ser tydligt kulan mitt i magen, det börjar forsa ut blod och jag ser i bakgrunden poliser omhändertar jennifer.
halvt medvetande ringer jag efter en ambulans, men kvinnan som svarar fnyser bara åt mig, "du måste vänta på din tur" är allt hon säger. till slut får jag ändå komma till sjukhuset, och innan jag får komma in och få vård måste jag gå genom en metalldetektor bara för att sjuksköterskorna inte tror mig, och givetvis ger den utslag. jag börjar gråta, och precis innan jag vaknar på riktigt känner jag hur jag i drömmen tuppar av, allt blir som sockerdricka i kroppen & det svartnar för ögonen, vilket jag tolkar som att jag faktiskt dog..
HEMSKT! låter kanske inte så farligt, men inatt var jag verkligen vettskrämd.
det hela börjar med att jag, amanda, fanny & heidi sitter i en stor skola, som nog ska föreställa furuheds i mitt undermedvetna. vi sitter i något som liknar en stor hall, det är bara ett enda stort rum, fyllt med bänkar & olika bord. vi sitter och pratar och sådär, då plöstligt anniken kommer in i skolan med en pistol. hon börjar skjuta, men bara i taket & såklart drabbas folk av panik och börjar rusa runt i detta stora rum, för att försöka hitta ett gömställe. vi tjejer rusar runt & hittar egentligen inget bra ställe, men då kommer pär och viskar "kom gumman, jag vet en perfekt plats vi ska springa till" och jag följer med honom istället. vi springer genom omklädningsrum, en gympasal och slutligen kommer vi fram till nåt som ser ut som ett dagis, men det är fortfarande i samma byggnad som det stora rummet. eftersom det är fullt med leksaker och olika kuddar hittar vi lätt ett gömställe och där ligger vi ihopkurade ett bra tag.
jag hör hela tiden pistolskott & när det sista skottet har avlossats pustar jag ut. "vi klarade oss!" utbrister jag till pär, men när vi ska börja gå därifrån kommer jennifer wiklund med ett vapen gåendes mot oss. hon ser totalt galen ut, håret står åt alla håll och hon riktar hela tiden pistolen mot mig. "men jennifer, vad håller du på med? skjut inte, snälla jennifer, vi är ju vänner!" försöker jag men hon skjuter mot mig ändå. i försök att skydda mig håller jag upp händerna för kroppen och när hon skjutit minns jag att jag ser ner på mina händer & upptäcker två skotthål i vardera händer. jag tittar ner på magen och tappar andan, jag ser tydligt kulan mitt i magen, det börjar forsa ut blod och jag ser i bakgrunden poliser omhändertar jennifer.
halvt medvetande ringer jag efter en ambulans, men kvinnan som svarar fnyser bara åt mig, "du måste vänta på din tur" är allt hon säger. till slut får jag ändå komma till sjukhuset, och innan jag får komma in och få vård måste jag gå genom en metalldetektor bara för att sjuksköterskorna inte tror mig, och givetvis ger den utslag. jag börjar gråta, och precis innan jag vaknar på riktigt känner jag hur jag i drömmen tuppar av, allt blir som sockerdricka i kroppen & det svartnar för ögonen, vilket jag tolkar som att jag faktiskt dog..
HEMSKT! låter kanske inte så farligt, men inatt var jag verkligen vettskrämd.
